Me gustas tú - Manu Chau

Manu Chau en mycket politiskt radikal artist som ibland ger ifrån sig mer bagatellartade sånger. Me Gustas Tú är en sådan. Man blir glad. Det räcker långt.

Phantom Limb - The Shins

The Shins är ett av de mest intressanta nya amerikanska banden som jag hört de senaste åren.
Jag vet egentligen inget om dem.
Phantom Limb är fantastisk pop helt enkelt.

Shine on you crazy diamond - Pink Floyd

Pä skivan Wish You Were Here (i mitt tycke Floyd's bästa album) från 1975 återfinns denna hyllning till Syd Barrett. Vittnesbörden om saknaden efter, vänskapen till och respekten för Syd blir aldrig tydligare än här.

Syd lär ha suttit med vid inspelningen men flera av bandmedlemmarna kände inte igen honom.

See Emily Play - Pink Floyd

Pink Floyd började så här, avantgardistiskt och psykedeliskt men samtligt oerhört popcharmigt. Frontman i början var Syd Barrett, en av popvärldens mest mytomspunna figurer. Han lämnade (sparkades) redan 1968. Orsakerna anses ligga i hans drogintag och/eller psykiska ohälsa. Syd gav ut några mycket speciella soloalbum kring 1970 men efter dessa "försvann" han från musiken och bosatte sig hos sin mor. Syd Barrett avled sommaren 2006 vid 60 års ålder.

(Mer i nästa inlägg).

Always the last to know - Justin Currie

Justin Currie. Världens bästa låtskrivare, världens bästa textförfattare och världens bästa sångare allt i ett. Han var frontfigur i sorgligt avsomnade Del Amitri (världens bästa band, kanske) och Always the last to know kommer från deras otroliga album Change Everything från 1992. Numera är han soloartist och klippet är från en solokonsert.
Justin Currie kan konsten att skriva om olycklig kärlek utan att det någon gång blir banalt. Du kan lita på att han återkommer i denna blogg.

(PS. Jag är vän med Justin på MySpace. Jag skrev ett mail till honom och han svarade. Bara en sån sak.)
(PPS. Idoldyrkan är löjligt - NOT!)

Come to me - Koop

Koop är en svensk duo som gör elektronisk och nästan uteslutande samplad 2000-talsjazz med olika inhyrda sångare (och ibland instrumentalt). I Come To Me heter sångerskan Yukimi Nagano.

Totalt oemotståndligt!

By special request: Boeves psalm av Lars Hollmer

Lars Hollmer var medlem i Samla Mammas Manna, ett väldigt speciellt band som verkade mest under "progg"-eran. Jag tog dem aldrig till mitt hjärta. Jag var med och arrangerade en konsert med dem i slutet av 70-talet i Eskilstuna men minns inte mer än att jag tyckte de var märkliga.

Kort efter att bandet upplösts kom skivan "Tolv sibiriska cyklar" och på den finns Boeves Psalm. Ett bedårande litet stycke dragspelsmusik som uppenbarligen spritt sig över världen. Jag fann inget klipp med Lars Hollmer själv men ger er istället två stycken väldigt olika versioner. Den ena ligger nära originalet.....

Lars Hollmer avled strax efter jul 2008.

Come on Eileen - Dexy's Midnight Runners

"Dexy's Midnight Runners, vad är det för nåt? Är det nåt jävla slags hockeylag?"
Sagt på skämt av Magnus Uggla i ett musikprogram i SVT i början av 80-talet (kanske Bälinge Byfest).

Den här låten har jag och min äldsta dotter dansat massor av gånger till, samtliga gånger när hon var under ett år gammal.....

Tyvärr lyckades aldrig Dexy's Midnight Runners eller sångaren Kevin Rowland som soloartist åstadkomma något lika bra igen.

(Är inte Kevin Rowland och Magnus Uggla ganska lika förresten?)

Whatever makes you happy - Paul Westerberg

Paul Westerberg (nej inte svensk) brukar ibland kallas "The Godfather of Grunge". Jag fattar inte varför.
Han slog igenom som medlem i 80-talsbandet The Replacements men har varit soloartist från cirka 1990 tror jag. 99 kom cd'n Suicaine Gratifaction där originalversionen av denna låt ligger.
Här ser ni en helt underbar akustisk tolkning av en en riktigt varm och vacker melodi.

California dreamin' - The Mamas and the Papas

Jag var tio år 1966 och var förstås för ung för att kunna haka på tidens tecken på allvar. Jag fick nöja mig med att stänga in mig på pojkrummet och spela mina 45-varvare samt att drömma mig bort med hjälp av P3's Tio I Topp, Kvällstoppen och Pop 66 (fanns det inga fler?).

Sanningen att säga gillar jag den här låten bättre idag än jag gjorde då men jag önskar lika mycket nu som då att jag hade varit i tjugoårsåldern i Californien 1966, åtminstone för en dag.

Vilka är världens 100 bästa låtar egentligen?

Det skulle inte gå att hitta två personer på jorden som skulle tycka helt lika.
Därför har jag beslutat mig för att publicera ett facit. Naturligtvis är det helt objektivt men jag uppskattar trots detta kommentarer med både uppskattning och mothugg.

OBS! Låtarna är inte rangordnade. De är nämligen lika bra allihop!