Billie Jean - Michael Jackson

Så har vi nåtts av nyheten att Michael Jackson gått ur tiden vid dryga 50 års ålder. Det känns på något vis symptomatiskt för hans märkliga liv att lämna det tidigt. Jag ska inte ägna mig åt en massa analyserande eller urskiljningslöst hyllande men jag konstaterar i alla fall att han lämnar efter sig en del bra låtar. Billie Jean är min favorit.

We will rock you / We are the champions - Queen

Oftast hade jag lite svårt för Freddie Mercury och Queen, MEN, vissa saker de gjorde var briljanta!

Hit me baby one more time - Travis

Om man ska göra en bra cover så finns receptet här. Det är ju liksom ingen mening att plagiera originalet....

Gold in them hills - Ron Sexsmith (With Chris Martin)

En vacker sång om hopp, vilken kan behövas en sån här dag (midsommardagen och regnet står som spön i backen....).

Fenomenale Sexsmith tar här hjälp av Chris Martin från Coldplay.

Good song - Salem al Fakir

Han visste vad han gjorde när han gav sången sin titel!
En sällsynt begåvad musikant och kompositör som skulle kunna bli en svensk Burt Bacharach.

Sweet little Lisa - Dave Edmunds

En liten bagatellartad standard, kan tyckas. Men Bra!



Dave Edmunds gjorde låten första gången på albumet "Repeat when necessary" och då spelades solot av Albert Lee. I detta klipp från en dokumentär berättar Dave Edmunds om sin beundran för Albert Lee och man ser vilken vördnad och avund de visar för Lees sätt att spela. Mot slutet ser man en lätt "knäckt" Nick Lowe sitta stum en stund innan han finner sig och säger "Jag hör att du har läst min instruktionsbok i gitarrspel"! Kolla klippet här (går ej att bådda in):

http://www.youtube.com/watch?v=h1Rx-zaBjow&feature=related

Initiation - Tommy Emmanuel

SVT hade nyligen en helkväll på temat "Gitarr". Man visade bl.a. en konsert med den australiensiske gitarristen Tommy Emmanuel. Han visade en enorm bredd, teknik och känsla och jag har aldrig sett någon hantera och få fram ljud ur en gitarr som han gör i Initiation. Man bara häpnar....

Penny Lane / Strawberry Field Forever - The Beatles

Det är väl inte särskilt originellt att ha med dessa på listan....men jag måste.
Det är världens bästa singel, odiskutabelt.
Det var också så mycket som var speciellt med den. Omslaget t.ex. visade Beatles med skägg!















Det var väl första gången. Dessutom fick man se bilder av beatlarna som barn på baksidan av omslaget.















Sen hade singeln ingen uttalad A- resp. B-sida, även om Penny Lane spelades mest.

Vidare gjorde man konstnärliga videor till låtarna (det kallades ju inte för videor förstås, det var knappt uppfunnet) som regisserades av svensken Peter Goldmann. Kul fakta: Mannen som ger Paul McCartney sin bas i slutet av Penny Lane lär vara Bertil Bertilsson, sedermera "ordbajsare" och frontfigur i Rockfolket (åtminstone påstod han det själv när jag träffade honom i Skellefteå Folkets Park i slutet av 70-talet. Han kan ju ha talat sanning).

Bossa Dorado - Joscho Stephan

När jag var 10 år ville jag spela gitarr. Det fick man inte i musikskolan i Eskilstuna på 60-talet. Blockflöjt var obligatoriskt som första instrument och efter ett år eller två kunde man gå över till mandolin. Hur mycket rock'n'roll är det? Jag gav upp efter ett år.

Den här killen har aldrig behövt spela blockflöjt....Han är drygt 20 år.

You are the light - Jens Lekman

Låten som lyfte Jens Lekman från att ha varit indiekultfiguren Rocky Dennis till att bli mer känd och "bred" som sig själv.

En briljant låt!

Home is where the heart is - Clive Gregson

Clive Gregson var sångare och frontfigur i ett band som hette Any Trouble och som gjorde en del bra musik kring 1980. Han är en fortfarande en utmärkt sångare. Tyvärr slog inte bandet eller Gregson som soloartist igenom riktigt på allvar, kanske för att han såg ut som en tjänsteman redan som ung?

Det värsta av allt - Magnus Carlson

Detta är alltså Magnus Carlson (med ett s till skillnad från schlagersångaren med samma namn), sångare i Weeping Willows, i en låt från en av hans soloalbum. En utmärkt sångare i en utmärkt låt.

The crowning - A Camp

Har alltid varit lite svag för Nina Persson. Jag tycker att hennes soloprojekt (eller vad man ska kalla det) A Camp är mer spännande än Cardigans. Speciellt nya cd'n Colonia är riktigt bra. The crowning är öppningsspåret som sätter standarden s.a.s. Här är en unpluggedvariant.