Julen 1965 fick jag min första LP i julklapp. Det var Rubber Soul. Sen dess har den skivan en mycket speciell plats i mitt hjärta. Den är min favoritskiva med Beatles och In my life ett favoritspår.
Det skulle inte vara särskilt svårt att göra en sådan här blogg med bara Beatlesmusik men man får väl begränsa sig lite?
Belgiens enda representant på min lista, garanterat (kan inte räkna upp några artister alls från Belgien. Jo förresten, var inte Jacques Brel belgare?).
Jag gillar gunget och det zigenarinfluerade gitarrspelet i den här.
Bandet fanns mellan 1986 och 1996 men återbildades 2004 utan att lyckas lika bra som på 80-talet.
Bo Kaspers Orkester har en alldeles egen plats i svenskt musikliv. Deras tillbakalutade popjazz liknar egentligen inget annat och det finns många guldkorn att välja mellan. Här visas en skön version av Hon är så söt. Live i vardagsrummet...
Antagligen det mest skottska bandet genom tiderna. Tvillingarna Craig och Charlie Reid är väl mest kända för (I'm gonna be) 500 miles men jag valde deras kärleksförklaring till Skottland istället.
Ännu en novell i poplåtsformat. Bli kär - flytta ihop - få barn - göra slut, där har ni kontentan.
Squeeze var ett skönt band ur new wave-eran. De hade en alldeles egen ton och stil. Den av medlemmarna som blivit mest känd efter Squeeze-tiden är keyboardspelaren Jools Holland, numera mycket känd programledare i engelsk TV.
En riktig one-hit-wonder är denna popballadsnovell från slutet av 60-talet. Jag gillar sånger som berättar en historia och berättelsen om jetset-tjejen som egentligen är så olycklig och ensam bakom den glättiga fasaden är ett bra exempel.
Peter Sarstedt livnär sig nog fortfarande på att åka runt och spela den här låten, gissar jag.
"Music was my first love It will be my last Music of the future Music of the past To live without my music Would be impossible to do 'Cause in this world of trouble My music pulls me through"
Jag kunde nog ha uttryckt det så själv också.
John Miles hade otur. När han fick skivkontrakt valde hans skivbolag att på debutskivan Rebel (missvisande titel) lansera honom som en James Dean-lookalike - med skinnpaj och allt på omslaget. Trots detta blev Music (från detta album) en hit men hans karriär fick aldrig den skjuts som den kunde ha fått, trots flera riktigt bra album. Han har ända sedan 80-talet försörjt sig som gitarrist åt Tina Turner men ibland får han framföra sin enda stora hit i större sammanhang.
Mary Hopkins må vara en parentes i musikhistorien och Goodbye må vara en parentes bland PaulMcCartneys kompositioner. Jag tycker emellertid att båda dessa parenteser är ganska förtjusande i sin söckersöta simpelhet.
Hair är den bästa rockopera/musikal som gjorts och Milos Formans filmatisering är också den bästa tolkning av en rockopera/musikal jag har sett. Se den!
Hair må tolkas som drogliberal men budskapet är ett helt annat och det är lika allmängiltigt idag som igår och i morgon.
Jens Lekmans album Night Falls Over Kortedala är ett av de bästa svenska album som gjorts. Omsorgsfullt, kärleksfullt, smäktande, roligt, ömsint, absurt. Helt enkelt fantastiskt!
Jag väljer A Postcard to Nina, här i två versioner, en akustisk soloversion med programförklaring på svenska och en bandversion med dito på engelska. Kunde int e välja.
Den här får jag tacka min yngsta dotter för att jag kom ihåg den här.
En sorgsen men samtidigt väldigt hoppfull sång om hur lätt det är att fastna i ett trist ekorrhjul av arv och konventioner och hur hopplöst det kan kännas att försöka ta sig ur det. Tracy Chapmans överlägset bästa.
The Monkees bildades 1965 för att bli TV-stjärnor. Man skapade bandet för att de skulle spela bandet The Monkees i TV-serien med samma namn. Professionella låtskrivare anlitades och studiomusiker spelade. Det blev stor succé. TV-serien gick i Sverige och jag älskade den.
När det uppdagades att de fyra medlemmarna inte spelade själva på sina första skivor beslutade man sig för att bevisa att man faktiskt kunde. Det gick väl sådär. Man gjorde bra skivor men karriären dalade ändå efter att TV-serien lagts ned.
Med ett helt gäng av bra låtar skapade dock bandet sig en plats i pophistorien. Man har återförenats och turnérat upprepade gånger.
Simon & Garfunkel har en självskriven plats i pophistorien. De bevisade att man inte behöver storslagna ljusshower och effekter utan bara musiken för att nå ut. Art Garfunkels "scenshow" består som vanligt i att stå still med händerna i bakfickan eller armarna i kors eller med tummarna i framfickorna. Så coolt...
America är min absoluta favorit i deras produktion.
Omkring 1970 köpte jag en dubbel-cd betitlad RockBuster, en samling med olika CBS-artister. Den hade ett märkligt omslag med superhjälte-känsla. Vet inte varför jag köpte den. Förmodligen var det rea.
Skivan innehöll knappt någon musik jag hört talas om och man kan nog lugnt säga att den vidgade mina vyer en del.
Skivan inleds med Don and Dewey med It's a Beautiful Day. Länge var jag osäker på vilket som var låttitel och vilket som var bandnamn. It's a Beautiful Day leddes av den klassiskt skolan violinisten David LaFlamme och här ser man ett återföreningsklipp från 2005.
The Way är merikanska Fastballs största hit i karriären. Det är lätt att förstå. Det är en riktigt oemotståndlig popdänga av den sort som alltid får en på gott humör.
Intressant mixning är det också. Låten börjar med "transistorradioljud". Kul.
Engelska Badfinger var ett mycket bra band på 70 och 80-talet. Det var också ett mycket tragiskt band. Två av medlemmarna (sångaren Pete Ham och basisten Tom Evans) begick självmord pga av problem med ekonomi mm.
Without you är bandet främsta eftermäle. Många covers är gjorda, Harry Nilssons och Mariah Careys är väl de mest kända. Men Badfinger skrev den och gjorde originalet.
Amerikanska boogie/blues-bandet Canned Heat äger jag ingen skiva med! Trots det platsar den här på listan, lite pga musiken (undrar HUR mycket Håkan Hellström har lyssnat på Canned Heat egentligen?) men mest pga texten:
Together we'll stand Divided we'll fall Come on now people Let's get on the ball And work together Come on, come on Let's work together(Now now people) Because together we will stand Every boy, every girl and man
People, when things go wrong As they sometimes will And the road you travel It stays all uphill Let's work together Come on, come on Let's work together You know together we will stand Every boy, girl, woman and man
Oh well now, two or three minutes Two or three hours What does it matter now In this life of ours Let's work together Come on, come on Let's work together (Now now people) Because together we will stand Every boy, every woman and man
Well now, make someone happy Make someone smile Let's all work together And make life worthwhile Let's work together Come on, come on Let's work together (Now now people) Because together we will stand Every boy, girl, woman and man
Oh well now, come on you people Walk hand in hand Let's make this world of ours A good place to stand And work together Come on, come on Let's work together (Now now people) Because together we will stand Every boy, girl, woman and man Well now together we will stand Every boy, girl, woman and man
Man önskar att FN kunde ta detta som en resolution och att alla bestämmer tillsammans att så här vi vill ha det. Hur svårt kan det vara, egentligen?
Du kommer inte att hitta mycket hårdrock på denna blogg, helt enkelt för att det inte platsar. Rock and roll med Led Zeppelin är ett undantag, om man nu kan kalla det för hårdrock fortfarande. Om man jämför med nutida hårdrock så är väl detta tämligen lättviktigt.
När jag är ensam hemma sätter jag på den här och drar upp volymen så mycket det går. Sen mår jag alltid lite bättre.
Läste att Robert Plant nyligen utsågs (framröstats?) till världens bäste rocksångare genom tiderna. Hmm. Jag kunde inte hitta en enda liveversion av denna låt där jag tycker han sjunger den lika bra som på skivan.
Kate Bushs unika talang upptäcktes av Pink Floyd-medlemmen David Gilmour redan när hon var i femton-sextonårsåldern. Hon fick kontrakt med EMI och ett rejält förskott men det dröjde minst tre år innan någon skiva kom. Det var singeln "Wuthering heights" och strax därefter debutalbumet "The Kick Inside".
Med åren utvecklades Kate Bush mycket. För varje album blev musiken allt mer originell och speciell. "Army dreamers" från albumet Never For Ever (1980) är en av hennes starkaste sånger.
Kate Bush har egentligen bara turnerat en gång och det var redan 1979. Hon besökte då Stockholms konserthus och lyckligtvis var jag där. Jag tyckte det var magiskt. Hon använde trådlös headset-mikrofon (första artisten någonsin?) och kunde därför röra sig obehindrat över hela scenen tillsammans med sina dansare.
Kate Bush har alltid varit en väldig privat person, sällan bekväm med popstjärnestatusen. Vi var väl många som trodde vi hört det sista från henne när hon efter 12 år utan skivutgivning släppte "Aeriel" 2005. Vi kan bara hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa skiva.
Engelsmannen Ed Harcourt brukar uppmana publiken på konserterna att sätta sig ned och lyssna. Låter ju lite som en "pretto-varning" men faktum är att han kommer undan med det.
She Fell Into My Arms från debutalbumet Here Be Monsters (2001) kategoriserar jag som en modern popklassiker.
Elvis Costello är en av de riktigt stora. ("Det finns bara en Elvis som räknas", säger sambon indignerat. Jag önskar att Costello lanserats under sitt dopnamn Declan McManus istället. Då hade man sluppit detta.)
Costello har gjort massor med skivor och ofta i olika stilar. Han är en av de få som kommer undan med det. Han har också samarbetat med bl.a. Paul McCartney, Alain Toussaint, the Brodsky Quartet och här med Burt Bacharach i vemodiga mästerverket This House Is Empty Now. Cd'n heter Painted From Memory och är en av de bästa album som gjorts. Syntesen mellan Burt Bacharachs och Elvis Costellos känsla för melodier blev sällsynt lyckad. Bacharach kallar f.ö. skivan för "något av det bästa jag gjort och jag är mycket stolt över den".
Jag har älskat den här sedan jag hörde den första gången.
Moody Blues var ett av banden som introducerade mellotronen, ett slags klaviatur där varje tangent var kopplad till en bandslinga. Bandslingorna kunde innehålla t.ex. stråkar. Detta gav ett stort orkesterliknande ljud.
Nu var Moody Blues ett originellt band även utan mellotronen. Jag minns hur K och jag satt nätterna igenom och vände ut och in på skivorna och kom fram till att Mike Pinder var den bandmedlem som skrev bäst låtar. Textraden ur My Song "how can I tell you all the things inside my head?" beskriver hur jag kände för K, för blyg för att våga uttrycka det....
Här blir det nästan två flugor i en smäll. Unchained melody är en av de vackraste melodier som skrivits och här framförs den av en av Sveriges vackraste röster, Magnus Carlsons.
Weeping Willows första album Broken Promise Land är fortfarande ett av de bästa svenska album som gjorts. Det är storslaget, pompöst men också innerligt och känsligt. Album nr 2 Endless Night är nästan lika bra. Tyvärr gled WW ifrån sin ursprungliga stil och levererade mer "modern" och faktiskt då också mer intetsägande musik på sina nästa två skivor. På Fear and Love från 2007 tog de ett välkommet steg tillbaka mot ursprungsformen.
Magnus Carlson har även gett ut två bra soloalbum med sång på svenska.
På 80-talet samarbetade Paul McCartney en del med Elvis Costello och det lär vara den sistnämnde som övertalade "Macca" att börja spela Beatles-material i större utsträckning. Tack Elvis för det! Detta klipp kommer från 1989-turnén och det var alltså slutet av Abbey Road som också avslutade konserten. Det var stort. Det var mäktigt. Jag grät lyckotårar.
Kanadensaren Ron Sexsmith är en stor favorit. Med sin melankoliska stämma och sin fantastiska känsla för vackra melodier kan han skapa stämningar i musiken som få andra kan.
This is how I know kommer från hans senaste album Exit Strategy of the Soul.
